Halvmara

Idag är det en månad sen jag, mannen, syrran, kusiner med respektive och en farbror sprang vårt allra första halvmara. Något jag tidigare nog aldrig trodde att jag skulle klara av, då det längsta jag sprungit
innan februari i år var 3km.
Hur kommer man då på en sån ide... jo för drygt 2 år sedan fick jag höra talas om Sydkustloppet (vilket vi nu sprang) och slängde ur mig det en kväll när vi umgicks med kusinerna, men då vid det tillfället var det ingen som riktigt trodde att det skulle vara genomförbart och det bara rann ut i sanden. Men i vintras, någon gång i mitten av februari, när vi satt på middag hos kusinerna och även tagit ett glas vin kom detta på tal igen och rent plötsligt kändes det som en riktigt bra ide...så vi gick med det bums ut på nätet och anmälde oss och vi skämtade om att inget kan ju hända mer än att man kan komma sist... och jag minns att jag sa "klarar jag det på 2,5h kommer jag bli väldigt nöjd". Kvällen fortsatte med peptalk och vi gick igenom olika strategier på hur det skulle gå till. Men med den långa kalla vintern som vi hade blev det inte mycket till att ut och springa fören i mitten i mars och de första runderna var rena pinan, man kom ca 5km sen var man helt slut. Men envis som man är så var det bara till att ge sig ut igen och igen och efter ett par gånger började det kännas riktigt bra, men visst ett par veckor till med bra väder hade inte skadat. Men den stora dagen kom och nervositeten växte, och vi tillsammans med 700 till stod ute på startfältet kl. 12.00 då startskottet gick och vi alla gav oss iväg, alla i sin takt. "Vi alla" kom i mål med varierande tid, dom tre bästa i "vårt" startfält klarade det på en tid mellan 1h 50 min - 2h 10min (vilket var grymt bra). Själv kom jag in på 2h 27min, vilket gjorde att jag klarade min måltid vilket kändes väldigt bra, men visst hade man varit lite mer tränad hade man kunnat korta ner tiden rätt rejält då de 3 sista km tog ca 20 min då benen var helt slut, de gick bara inte att springa. Men gud vilken härlig känsla det var att komma i mål efter att ha sprungit 2,1 mil.
Vi hade turen att få riktigt bra väder med sol och bara lite fläktande vind.
Då sydkustloppet går från Stavstensudde i Trelleborg ut till Smygehamn längst med kusten hade man nästan hela tiden en fantastisk utsikt ut över havet, vilket i och för säg ledde till att man sprang växelvis på små smala stigar ute på stranden och i gräset vilket gjorde att det sög lite extra i de små benen.
Det var dem här lättviktsskorna från Nike som tog mig runt hela banan som jag bara någon månad innan köpt på en resa i New York. Dom är jag väldigt nöjd med.
Någon timme efter att loppet avslutats och alla hade varit hemma och vilat upp sig samlades vi hemma hos oss för att fira vår stora prestation.
Vinnaren av oss fick naturligtvis äran att öppna champagneflaskan...
Nu får vi se vad nästa utmaning blir....
Tänkte i alla fall fira detta med att ut och springa en runda ikväll, dock inte 2,1 mil.....

Kommentera här: